Jag har en barnslig fascination för verktyg. Jag har alltid tyckt att de är spännande och vackra och roliga. Tyvärr är jag inte speciellt händig eller duktig med händerna och jag har aldrig byggt något själv tidigare. Men jag har spenderat mycket tid med min pappa när han snickrade, han är väldigt duktig och han hade massvis med verktyg. Jag brukade sitta på golvet i garaget och gräva bland pappas grejer. Jag drog upp verktyg efter verktyg och hittade på egna användningsområden och namn på dem. De hade ju så roliga tänder och ben och kunde öppnas och stängas på alla möjliga sätt. Min pappa var alltid väldigt avslappnad med sina verktyg och han lät mig hållas. Han tyckte nog att det var roligt att hans enda dotter visade intresse för hans arbete och saker, ingen av han söner gjorde någonsin det.

När jag blev lite äldre började pappa visa mig var alla verktyg faktiskt var till för. Jag blev så förvånad att alla min ”vänner” hade jätteviktiga arbetsområde. I min värld var verktyg bara ett namn på en specifik grupp, precis som fåglar eller bilar. Mest av allt var jag glad att jag fick spendera tid med min pappa. Han jobbade mycket när jag var liten så att få sitta där på snickarbänken och kika ut över drivorna av färgburkar, udda skruvar, vinterdäck, och så klart alla pappas verktyg, var en sådan lycka för mig. Jag kände att vi hade en grej som var bara vår, som tillhörde oss, pappa och mig. När jag blev ännu lite äldre, kanske nio eller så, då lät pappa mig för första gången börja använda hans verktyg och hjälpa honom med hans projekt. Jag minns att jag var så stolt över mig själv att jag kunde hjälpa min pappa. Min pappa med alla verktyg i hela världen.